Det är en väldigt obehaglig känsla att bära i kroppen när man inte träffat sitt eget barn på över 1 och 4 månader , det är en gripande känsla att se barn som påminner om ens eget barn , att höra en röst eller en kommentar som liknar ens eget barn när man var runt barnet sist.
Många många jobbiga saker passerar genom tankarna och känslovärlden ,,, men att möta sitt eget barn på ett köpcenter ,, man är ca 2 meter från varandra och barnet ser dig inte och du är för rädd för att skrämma ditt eget barn med dig själv och din egen närvaro ... det gör ont .
Det tog tid innan jag ens förstod att det hade hänt på riktigt .. nu är det nästan 2 månader sedan och det känns som en dröm , som om det aldrig hände på riktigt.. men det gjorde det .
Jag hade gråtit och haft riktigt jobbiga dagar med saknad och känslan av hopplöshet dominerande inom mig , en kväll satte jag mig på golvet och bad till Gud , jag bad från hjärtat och jag grät så jag snorade.
Veckan efter möte jag henne och fick se henne , hade jag sträckt ut handen hade jag rört vid henne.. nu som allt är, var det omöjligt,, för en dotter att bli omfamnad av sin far.
" Kära medmänniskor , var sura på varandra , skäll ut varandra och stå fast vid era ståndpunkter så länge ni känner att det är er sanning , MEN låt de oskyldiga , rena och vackra barnen i vår värld få slippa vårt vuxna vansinne "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar