Dagbok.. jag funderar på att börja skriva en dagbok om mina dagar ..
Men oftast när jag sitter och ska skriva om mina dagar så märker jag att alla ting jag vill skriva om är saknaden av min lilla dotter.. o jag slås då av känslan att jag inte ska skriva om det, rädslan att jag begår ett misstag i att skriva om min saknad efter mitt barn slår mig i magen så jag nästan tappar andan.
Misstaget jag är rädd för att begå är att det ska vara fel på något sätt och att det ska användas emot mig i framtiden av dom som finner stort intresse i att jag inte ska få träffa min dotter.

Men nu ikväll så har jag bestämt mig att jag tänker skita i det. Jag vet att jag skriver dom här orden för att rulla igång en boll åt ett håll som känns så rätt i min kropp att jag får som fjärilar i magen. Jag har idag talat med min advokat om att försöka nå fram på något sätt nå fram med något till min dotter..vad som helst.. hon fyller nämligen 10 år snart..mindre än 1 månad kvar.
Jag minns våren då jag var förkrossad av vad som hände men jag hade då ändå någon sorts känsla av hopp inom mig för jag visste att jag snart skulle få komma till förberedande förhandlingar i tingsrätten ang. Umgänge o vårdnad och att hoppet om att snart få träffa mitt barn var starkt,, ganska snabbt insåg jag att det inte skulle bli så.. motståndet och processen att hålla mig borta från mitt barn var bortom greppbar verklighet en vecka senare kom brevet som talade om för mig att det ansågs vara bäst för flickan att inte ha umgänge med sin far och att man istället skulle utföra en vårdnadsutredning... nu för inte så länge sedan så fick jag beskedet att det är kö på vårdnadsutredarna och att jag får nog räkna med att det inte kommer startas någon utredning förens efter nyår. Tills dess ska jag tydligen bara sitta här och vänta..
Finna mig i att det ska vara så här.. min dotter lever just nu utan sin far , och hennes far lever utan sitt barn.
Det är traumatiskt och ibland brister jag ... att se en bild på svampbob eller att arthur och minimojerna har bio premiär eller att idol börjar igen på tv kan bli som en rostig kniv som vrids om i mitt hjärta. Just nu skulle jag kunna offra mitt liv för att få tillbringa en enda dag med henne... Jag skulle kunna förlåta vem som helst för vad som helst ,, bara jag kan få vara en del i min dotters liv.

Jag vet att min dotter går igenom samma sak som jag nu .,, mamman berättade nämligen det under förhandlingarna i tingsrätten.. men hon ville få det till att jag varit så dum mot mitt barn så att det var därför hon inte kunde se foton på mig eller höra talas om mig.. inte för att hon saknar sin far och att det som händer henne nu gör lika ont som det hör i mig. Detta kallas för trauma och det är ungefär samma sak som händer med oss , som när någon förlorar en nära anhörig ,, minnen o liknande som man associerar med den man förlorat skär i hjärtat och sorg väcks inom människan. Detta kan man ”läka” och lära sig acceptera.. om man sysslar med sorgbearbetning och att man har sorg för någon som har gått bort !

Men du min vän som läser detta .. hur läker man det när den man sörjer och saknar finns vid liv ?

Dom känslomässiga och själsliga banden mellan barn och föräldrar försvinner aldrig.. men banden kan bli slitna och naggade av sorg och saknad...

Endast kärlek och sanning kan reparera dom banden.
Och den kärleken och sanningen finns så därför kommer jag aldrig att ge upp och vika mig en millimeter i det här.

Inga materiella ting eller artificiell ”kärlek” kan dölja traumat i att sakna sitt blod och det som är den andra halvan av ens hjärta.

Tack för att du läser. <3